"Det är inget problem att resa med tåg i Tyskland" fick jag höra. "Trafiken där är modern" berättade läraren glatt. Hursomhelst bar det av med hela klassen i Måndags, och framåt kvällen när vi alla var trötta var det då dags att resa med ett tyskt tåg.
In på perrongen rullar ett urblekt och hemskt brölande gammalt lok med ett gäng lika slitna vagnar, och trum(?)bromsarna skriker så öronen sedan skriker ännu högre. Efter att tillslut ha lyckats få den manuella blytunga ståldörren att fastna i öppet läge fick man släpa upp den tunga resväskan för trappan som var delad på mitten av ett staket. (VARFÖR?) Att få in alla 8 personer i den lilla vestibulen kom inte på tal så det blev till att bända upp en lika tung ståldörr i vestibulen och släpa in bagaget i den trånga gången genom vagnen. Vestibuldörren vägrade dock att stanna i öppet läge.
Väl därinne kunde man äntligen pusta ut och leta efter en ledig plats. Det fanns lyckligtvis, och vi slog oss ned i den nedsuttna mossgröna soffan med mörkbruna nackstöd av vinyl. Lika fort som vi satte oss ned i den hemskt gnisslande soffan så studsade vi upp igen. Sittdynan var visst stenhård, men fjädrarna under var det inte. Tillslut bar det dock äntligen iväg, och efter många minuter hade vi nått någon form av marschfart. Men när skulle man av? Linjekarta? Nein! Högtalarutrop? Nein! Det blev rätt intressant att se när man skulle kliva av. Och som om vi inte redan frös tillräckligt så var fönstret snett och gick inte att stänga. Det blåste och tjöt rätt bra i vagnen, och hur det gick genom växlarna skall vi inte ens prata om...
Lyckligtvis var dock övriga tåg vi åkte betydligt modernare och bättre...!
__________________
M.V.H Mikey  |